Azorerna till Warnemünde 21.Juni - 19. Juli 2009

Lunchtid den 21. Juni kunde vi äntligen åter kasta loss. Vi kryssade oss fri från Azorerna. De första dagarna fick vi nordliga vindar. Vi seglade så högt i vinden det gick och med en orolig sjö blev det ingen bekväm start. Men vi kom närmare målet och det kändes bra. Så följde ett dygn med stiltje och svaga vindar, åter tålamodsprövande. Dag 6 närmade sig ett lågtryck och det blev fina västliga vindar.

Nu började autopiloten åter krångla och gav till slut helt upp. Alla försök av Rolf att får liv i den var förgäves och vi använde han bara för att låsa rorkulten i ett läge. Lågtrycket passerade rakt över oss och vinden vred under ett dygn från sydost till nordväst. Några valar och delfiner såg vi nästan dagligen. En val passerade vi ganska nära, han verkade sova. När vi passerade kontinentalsockeln fick vi tampas med reella vågor. Men efter ett tag lugnade sig det hela igen. Nu hade vi nått Engelska Kanalen och den fina Atlantseglingen var över. I gengäld fick vi sydvästliga vindar och de korta, stökiga vågor gjorde oss inte så mycket.

Vår autopilot är från Raymarin och de finns i Portsmouth i England. Där blev det alltså en oplanerat mellanlandning. Vi kom till marinan på morgonen, ordnade med lite kontanter och gav oss iväg med färja och tåg till Raymarin. De har ett eget servicecenter med verkstad. Vi la den isär plockade piloten på disken och förklarade för tjejen där, vad som hade hänt. En månad av garantitiden fanns kvar, men av den ursprungliga piloten fanns jo inte mycket kvar. Jag trodde inte att vi skulle få hjälp på garantin. Men hon skrev bara en rapport, samlade ihop delarna och lovade att hon skulle skynda på reparationen. Det var på morgonen den 7. Juli, på morgonen den 9. Juli ringde mobilen och en trevlig röst talade om för oss, att vi kunde hämta autopiloten. Nej, det gick inte att laga den gamla. Men de hade jo sett att vi hade haft problem nästan från början och att vi helt enkelt hade varit tvungna att meka själv. Så vi fick en ny pilot. Det hade så klart aldrig fungerat hos någon återförsäljare. Överlycklig åkte vi tillbaka till båten och gav oss, så snart tidvattnet tillät, iväg. Men glädjen var kortvarig. Efter bara några timmar började autopiloten låta illa. Rolfs hår stod rakt upp och hans ord passade inte i någon kyrka. Ett lager i drivningen hade skurit, det fanns tydligen något på den lilla axeln, som inte hörde dit. Ok, skruvmejseln fram och den trasiga delen utbytt mot samma del från gamla maskinen. Nu kan Rolf öppnar service för pin-piloter, när vi är hemma.

vita klipporna vid Dover

I Engelska Kanalen är man aldrig riktig avslappnat, det är mycket trafik och vädret kan ändra sig fort. Denna gång hade vi valt att segla den engelska kusten. Dover passerade vi utan problem, Rotterdam klarade vi helskinnad. När vi rundade Hollands nordvästra hörn, blev det åter lågtryck. Inte mycket vind men massor med regn. Sedan lovade vädertjänsterna sydvästliga vindar mellan 6-8 m/s. Underbart tänkte vi, men vart hade vinden tagit vägen? Resterande korta sträckan till Helgoland tog mycket tid. Vi kom i alla fall fram och hamnen på Helgoland var som alltid överfullt. Många andra seglare väntade på utlovat vind. Vi stannade bara i ett dygn. Läget att fortsätter var bra och vi ville absolut inte bli fast där, som för två år. Vi startade på kvällen och seglade under natten in till Elbe och Brunsbüttel. I Elbe höll vi oss hela tiden åt sidan och där det gick seglade vi utanför den markerade farleden. I en sväng tog vi en lite för rak avkortning och så var det stopp. Tur att vattnet var på ingående, efter tio minuter var vi åter flott och fortsatte. I slussen var vi alldeles ensam, vi var nog de första denna morgon. Vi stannade till i marinan i Brunsbüttel i ett dygn. Handlade lite, passade på att duscha varmt och sov allt vi orkade. Tidig, innan de flesta andra hade vaknat startade vi resan genom kanalen. Allt gick fint och på kvällen ankrade vi i en liten sjö bara några sjömil före Kiel. På förmiddagen den 18. Juli slussade vi ut i Östersjön. Slut på tidvatten. Strax efter kl. 2:00 på natten lade vi till i Warnemünde, i den gigantiska marinan "Yachthafen Hohe Düne". Nu blir det kärt återseende med vänner och familj.