Charlotteville
Vågorna var fortfarande stora och när vi äntligen kom i lä i "Man of War Bay" pustade vi ut. Där log Charlotteville och nu var vi i Västindien. Som på de flesta ställen kände vi igen några båtar
på ankringen. Vi hittade en fin plats och plockade fram alla dokument för inklareringen. Men så kom "överraskningen", en av våra datorer hade under sista natten blivit blött. Inte navigationsdatorn, som stod framme, nej. Datorn
jag brukar redigera hemsidan med och som låg väl undanstuvat i sin väska hade drabbats. Bultarna till en av mantågsstöttorna ovanför datorn hade läckt. Så nu förstår ni kanske varför ni fick vänta
på resebreven. Charlotteville är ett litet samhälle, som man kan kalla typiskt Västindiskt. Allting gungade när vi gick upp till tullen och immigration, det var efterverkan efter nattens sjögång. Tulltjänstemannen
lyckades först att ge mig blanketterna, vi förstod inte riktig varför de hade så bråttom. Killen på immigration greppade då våra pass och fyllde i blanketterna själva. Vilken service, tyckte vi. Men de väntade
ett kryssningsfartyg och ville bara bli av med oss möjligts fort. Största problemet blev språket, jag förstod inte många ord. Men de talar jo engelska här, tänkte jag, eller? Jodå, men de sväljer hälften
och resten uttalar de så fort att man inte förstår särskild mycket. Efter 10 minuter var inklareringen klar och vi åkte tillbaka till båten för att vila. Rolfs sår hade blivit blött på resan och vi tog
hand om det igen. Men det hjälpte inte, till slut blev det inflammerat. Vattnet i bukten är rätt så rent och vi hade ankrat nära ett rev. Det var jättekul att snorkla och se alla färgglada fiskar. Bara Bonita gillade inte
när jag gled runt båten, Rolf fick alltid passa henne, så hon inte hoppade efter. Runt Charlotteville är det ganska bergig och det krävde en del att vandrar omkring. Men fint är det. Med busslinjen kunde vi åka över
till Scarborough, en resa på 1 1/2 timme. Man fick se halva ön, mycket fint. På Tobago finns ingen riktig lugn ankringsvik, då ön sträcka sig från sydväst till nordost. Förhärskande vind är nordost
- ost. Så vi hade alltid lite svall. Människorna tar det väldig lugnt och skratta bara åt vårt stressande. De är mycket artiga och hälsa alltid. Det fanns inga "Dingyboys", och det var ingen risk att lämna dingen
olåst vid stranden eller över natt i vatten. Vi stannade tio dygn, sedan ville vi komma till Chaguaramas på Trinidad för att ta upp båten på land. Vi ville lämna Tobago på en lördag och gick därför
till klareringskontoret för att fråga hur vi ska göra med utklareringen. Det fanns bara tulltjänstemannen på plats, så vi berättade för honom hur vi hade tänkt. Han funderade lite och erbjöd sedan att vi
kunde komma sen fredag eftermiddag och klarera ut. Det gjorde vi och hade inga problem. Lördag strax före lunch seglade vi vidare till Trinidad.