Franska Guiana 14. oktober - 1. november 2008

Från Jacare i Brasilien till Kourou i Franska Guiana seglade vi 1440 sjömil och behövde 12 dygn för denna etapp. Vi hade fint väder hela vägen med lite varierande vindar, tre dygn tyvärr bara svaga vindar. Strömmen var med oss och periodvis riktig stark, vilket vi var tacksam för. Så nu är vi åter på norra halvklotet av jorden. Passagen över ekvatorn var odramatiskt och skedde även denna gång på natten. På denna etapp hittade vi en hel del flygfisk på båten, som var mycket uppskattat av Bonita. Rolf fångade även en fin Guldmakrill på vägen. Vi hade tagit en rutt långt bort från kusten, men ändå såg vi många fiskstim när vi passerade utanför Amazonasfloden. Det är väl mycket näringsrikt vatten. Vi såg många stora Guldmakrill som försökte komma åt småfiskarna under båten. Fint att se på men för stort för att fiska upp. Som alltid när man har legat stilla ett tag, tar det några dagar innan man får sjöben igen. De dagarna kan vara ganska så jobbig, för man får ju ändå lov och sköter allt som ska skötas. Inseglingen till Kourou hittade vi med hjälp av waypoints från internet. Väl framme vid första bojen var kanalen mycket väl markerat. Kusten här är väldig grund och för att stora fartyg med raketbränsle ska kunna tar sig in, muddrar man oavbrutet. Alldeles utanför Kourou ligger de berömda Ile de Salut, med bland annat Djävulsön. Vi ankrade upp i Floden vid Kourou den 14. oktober. De flesta som stannar upp här är Fransmän. Men det finns även en tysk båt och efter några dagar fick vi sällskap av finska båten S/Y Neptune, som vi redan hade mött i Jacare. De har varit ute i många år och besökt ca 80 länder under tiden. Inklareringen var enkelt och inte så noga. Vi är ju så att säga i Frankrike, alltså åter i EU. Själva Kourou är inte mycket att se. Prisnivån är hög, typisk Frankrike. Men vi hittade till slut en liten discountshop där vi kunde acceptera priserna.

Vid Kourou ligger även rymdcentret, där man skjuter upp satelliterna med Ariane-raketen. Kvinnan på inklareringen var så snäll och ringde åt oss, för att boka tid för ett besök där. Man får lov och anmäla sig i förväg och vid besöksdagen måste man ha passet med sig dit. Så på måndagen den 20. tog vi dingen upp för floden och sedan liftade vi resterande bit med ett ungt par till rymdcentret. Medan vi var på området behöll de våra pass. Området är mycket stort, de olika avdelningarna ligger långt ifrån varann. Vi började i Jupiter-styrcentralen, där förklarades en hel del. Men förutom en film som var dubbat till engelska, talade de bara franska. Det var verkligen synd, men vi tyckte det var kul att se det hela i alla fall. Hela visningen tog tre timmar och vi skjutsades med en buss omkring på området. På vägen tillbaka till dingen plockades vi upp av två kvinnor som hade varit på samma visning. På människornas vänlighet fanns verkligen inget att klaga. Men värmen, det gnällde vi en del över. Franska Guiana ligger nära ekvatorn och det tar på kroppen. Ville man uträtta någonting, gjorde man det tidig på morgonen eller sent på eftermiddagen.

Den 27. oktober klarerade vi åter ut. Vi talade om för tjänstemannen att vi ville stanna kvar två dygn vid Ile du Salut, och det var helt ok. Det blev 5 dygn istället för två, men vi blev inte kollat av polisen och då gick det bra. Det är bara 10 sjömil från Kourou till Ile du Salut, men vi fick motvind ute i den muddrade kanalen och var tvungen att kryssa hela vägen. Nej det gillade vi inte, knappt fick man upp farten, var det dags att slå igen. Till råge på det hela blev reglaget för motorn för hett och Rolf fick mycket jobb att fixa det hela. Öarna var mycket intressanta att se. Vi besökte först St. Joseph, där vi såg på alla ruiner efter fånglägret. Det måste ha varit rena helvetet i den fuktiga värmen, med alla insekter och sjukdomar. Överallt stod förbudsskyltar för att beträder byggnaderna, men ingen brydde sig. Enda skylten vi ansåg berättigat, var den som varnade för fallande kokosnötter. Kokospalmerna växte precis överallt och nötterna damp ner lite varstans. Vi passade på och plockade några med oss. Nästa ö blev Ile de Royal, den största av de tre öarna. Där fanns flera byggnader, en del fortfarande intakt som kyrkan, hotell, museum och andra bostäder, men även ruiner från fånglägrets tid. Från denna ö gick förr en linbana till Ile de Diablo, som transporterade både fångar och förnödenheter. Att landa på Djävulsön med båt är mycket svårt. Starka havsströmmar och mycket svall gör att man håller betryggande avstånd. Det var fina dagar och det ständiga svallet förberedde oss för fortsatt segling. Lördag morgon lyfte vi upp ankaret och satte kurs mot Paramaribo i Surinam.