BBC varnade för en frontpassage på tisdagen och vi har inte tänkt att utforska Baie de la Seine närmare. Hittills har det inte varit några problem med hamnarna. Vi väljer de vi kan anlöpa oavsett tidvatten och väder.
Visst kan det vara lite strömt i bland, men det är vi jo förberedd på. Tidsvattenskillnaden här i Dieppe är omkring 8 meter. Det enda vi känna av är hur jobbig det är att ta sig upp för landgången. Vi
är nu i Normandie och andra världskriget gör sig överallt påmint. Hamnen ligger mitt i stan, ändå är det rätt så lugnt här. Vi ska se oss omkring lite, fylla våra förråd och fortsätter
sedan till Cherbourg.
I Dieppe fick vi vara kvar längre än vi tänkt oss. Vädret lämnade inga alternativ. Så det blev en hel del promenader på stranden och genom staden. Vi log med båten längst
in mot kajen och blev dagligen beskådat av många förbipasserande. Det var ganska kul i början men efter några dagar kände man sig som i apbur. Fattades bara skylten "vänligen, mata ej!". Så när vädret kändes
lite säkrare ville vi bara komma vidare. Väderprognoserna varslade om en frontpassage, men den skulle sker ganska snabb och vädret skulle lugna sig strax efteråt. Några timmar kulingvindar på natten, men sedan skulle vi få
det fint. Vi hade kollat flera vädertjänster på internet och de visade ungefär samma prognos, ja och en sak hade de alla gemensamt: de hade fel allihopa!
Det blev ingen snabb frontpassage och vi fick segla i kuling ända till
Cherbourg.
Att sova var det inte att tänka på i sjögången. Och om det inte var nog så ville autopiloten inte längre vara med, han tyckte väl inte om vädret heller. Så vi fick handstyra hela natten och
nästa dag, vilket var ovan. Under de värsta timmarna fick Rolf göra hela jobbet, jag tordes helt enkelt inte. Men förr eller senare var jag jo tvungen att byta av honom och det gick bättre än jag trodde.
Kl. 11:00 nästa
dag ankrade vi i förhamnen i Cherbourg. Vi ville vänta någon timme tills vinden skulle lugnar sig för att angöra hamnen. Vi hann lagom göra lunch när hamnchefen kom i gummibåt och erbjöd oss plats i hamnen, vädret
skulle blir ännu sämre!? Det fanns inte mycket att fundera, vi tackade ja. Så efter intagen lunch åkte vi in i marinan och blev av hamnpersonalen väl omhändertagen. Vi såg säkert väldig slut ut för båtgrannarna
och hamnpersonalen hjälpte oss att förtöja. Båtgrannarna frågade varifrån vi kom och när vi svarade från Dieppe såg de förskräckt ut. Det är nog tur att vi inte har någon vindmätare,
då är man inte så medveten om hur mycket det blåser, man gör bara sitt "jobb". Vi sov lugnt i många timmar, sedan gick vi till hamnkontoret, betalade och kollade på vädret. Då förstod vi: kallfronten
hade kommit i kapp varmfronten (ocklusion eller så), det hade bildats en tråg som sedan utvecklades till ett eget lågtryck. Nu var vi extra glad att vi var i hamnen, för vädret skulle vara riktig dålig de närmaste dagarna.
Tiden i Cherbourg gick åt för att ordna och torka i båten, några promenader, inköp och möten med andra seglare. Och så var vi jo tvungna att införskaffa ny autopilot. Vi gick runt i butiken och kollade på smågreijor
och butikspersonalen brydde sig inte ett dugg i oss. Men när de väl fattade vad vi egentligen skulle köpa, blev det en jäkla fart på de. Synd att det alltid ska vara på detta vis. Nu var vi alltså klar att segla vidare,
även vädret hade blivit bättre. På vår nästa etapp skulle vi förhoppningsvis nå fram till Biscayan. Vi mellanlandade på Alderney, en av Kanalöarna. Tidvattenströmmarna är otrolig starka här
och man är tvungen att räkna noga. Nästa morgon fick vi dimma och det blev ett nervöst väntan om vi skulle hinna i väg. När det så lättade skyndade vi oss i väg. Vi ville utnyttja strömmen mellan Öarna,
men det var otäckt att segla i vatten som verkar koka och som slet i båten. Vi seglade sedan vidare långt ute till havs och äntligen på en sydlig kurs. Strax före infarten till Chenal du Four såg vi våra första
Delfiner. Vi var tvungna att nå infarten till sundet senast kl. 21:00, att ta sig igenom där mot tidvattenströmmen är inte att tänka på. Så Rolf satt lite extra fart på båten och vi hann. Vi tog nu kurs mot
Camaret, vinden hade blivit hård och vi kastade ankare i lä av den branta kusten, kl. var nu 1:30 på natten. Efter 2 nätter åkte vi till andra sidan in i marinan, det blev så sakta dags att kolla läget inför Biscayan.
För tillfället fanns ett stort stationärt högtryck i regionen och det blåste en frisk nordlig vind. Vi bestämde oss att gå raka vägen över till La Coruna i Spanien. Det följde en dag med inköp och förberedelse
och några timmars samtal med vår fransk båtgranne som kände till regionen mycket väl. Han lyckades övertyga även mig att det inte var så farlig med Biscayan och att vädret såg lovande ut. Ca 3 dygn och
vi skulle vara framme, bara sista biten fick vi räkna med kulingvindar, men allt akterifrån. Bretagne verkar vara jättefint och vi ska ta oss mer tid i regionen när vi ska tillbaka.