Trinidad 14.december 2008 - 20.januari 2009

Vi hade hygglig vind till eftermiddagen men sedan gick det trögt. Seglen bara slog och det blev tråkig. Lunchtid, på söndagen närmade vi oss sundet där man tar sig in i "Gulf of Paria". Vi visste inte när det var lågvatten och därmed inte om vi kunde tar oss in. Vattnet strömmar alltid norrut i sunden mellan Venezuela och Trinidad, men efter lågvatten är strömmen mycket svagare och ger oss chansen att segla in. Tänk, vi hade tur igen. När vi närmade oss första och smalaste sundet "Boca de Monos", började det blåsa reellt. Samtidig fick vi se fiskebåtar som valde detta sund. Då var det bara att hänga på. Vinden blåste rakt in i sundet och vi passerade med 5-6 knops fart. Nu var det lätt vidare till Chaguaramas. Vi gick med båten direkt till Tullbryggan och 20 minuter senare hade vi klarerat in och handlat det viktigaste. Någon övertidsersättning frågade de inte heller om. Vi körde ut till ankringen och lade ut all kätting vi äger. Det är 18 meter djupt. Måndag var vilodag och första orienteringar gjordes.

Tisdag ordnade vi med Power Boats så vi kunde lyfta båten. Det fungerade fantastiskt. Nästa dag strax för lunch ropade damen på kontoret över VHF och vi åkte till kranen. Rolf körde båten och jag tog dingen med en båtshake beväpnat. Killen vid "Travelliften" skakade på huvudet och sade:"Lady, you don´t need a boathook, we are here!" Och så var det också, de skötte allting i ett fantastiskt lugn och med stor rutin. Vi fick båtbotten tvättat med högtryckstvätt och sedan satte vi igång. Mellan skeddan framför rodret och skrovet fanns en glipa på en sida, där hade vattnet kommit in. Bultarna satt som berg, men vi var tvungen släppa på det hela för att kunna fästa det åter ordentlig. Nu undrar ni säkert varför det hade släppt. När vi seglade över Atlanten till Brasilien, seglade vi på någonting stort. Vi vet inte riktig vad, det var ingen container men kanske en sovande eller död val. Det började läcka lite med tiden och nu ville vi få ordning på det hela. Chaguaramas är perfekt för att meka på båten. Här finns allt man behöver och tillräcklig med konkurrens, så att priserna inte blir allt för högt. Dessutom har man nog världens största databank, alla andra seglare och varvspersonalen, när man behöver hjälp. Efter 5 dygn, den 22. december sjösatte vi igen. Då var läckan fixat, botten var målat och friborden polerade. 

Den 23. åkte vi in till Port of Spain, till ett hospital. Efter allt jobbande och gående hade Rolfs fot blivit sämre igen. Nu var såret tre veckor gammal och hade fortfarande inte läkt. Vi hoppade på en "Maxitaxi" (busslinjer med minibussar) och frågade efter kliniken. Chauffören skulle tala om för oss när vi skulle gå av. Men så kom vi till terminalen och vi undrade om han hade glömt oss. Nej, nej, vi skulle sitta kvar och han kollade en gång till namnet på kliniken. Sedan åkte han bara med oss som passagerare iväg. Oh, tänkte vi, det kommer säkert att blir dyrt. Han stannade utanför kliniken och tog inte ett öre mer än vad han fick betald som buss. Såret blev undersökt och Rolf fick Antibiotika. Nu efter några dagar börjar det ser lite bättre ut.

Här i Chaguaramas ligger minst 400 - 500 segelbåtar. En stor del ligger på land, många har legat där länge. Vi har träffat en del andra svenska och skandinaviska seglare och på Julafton blev det knytkalas. Hanna, som är Skandinavernas kontaktperson, bjöd på skinka och vi andra kompletterade med dem brukliga läckerheterna och dricka. Det blev en mycket trevlig kväll.

Tänk, vad tiden går!

ok!?

Vi önskar er alla en God Fortsättning på det nya året 2009!

Mellan Jul och Nyår åkte vi en dag till Port of Spain. De hade faktiskt "Mellandagsrea" där. Vi hittade en bra bärbar dator till bra pris. Nyårsaftonen firade vi ensamma i lugn och ro. Det var allmänt ganska lugnt på ankringen. Den 5. januari började alla verkstäder åter jobba. Vi lämnade vår autopilot till "Goodwood Marin" och de lovade att fixa den på garantin. Men vi fick autopiloten tillbaka med en gammal motor och skruv isatt. Det kallade vi inte garanti. De ursäktade sig med att det skulle ta så lång tid att få en ny reservdel. Vi bad de att lämna autopiloten tillbaka som den var innan och att vi skulle fixa problemet själv. Rolf hittade en bra lösning och nu fungerar autopiloten åter fint. Tyvärr måste man säga att de vanliga pinnpiloterna, där elektroniken och den mekaniska delen sitter i samma enhet, inte håller länge om man seglar mycket. Men vi räknar att vi kan köpa flera pinnpiloter för priset av ett vindroder.

Från Chaguaramas hade vi fått nog nu. Innan vi skulle vidare, seglade vi tillsammans med finska "S/Y Neptune" ut till Chacachacare. Ön som ligger närmast Venezuela. Det fanns bara några segelbåtar där, då alla är rädda för överfall från Venezuela. Och vilken kontrast det var till hamnen i Chaguaramas: alldeles lugnt, nästan inget svall och en fin natur. Och spännande utflykter som väntade. På Chacachacare fanns mellan 1924 och 1984 en leprakoloni. Husen och en del inventarier finns fortfarande kvar. En del av byggnationen är fortfarande i hygglig skick och det var nästan kuslig att går omkring. Dem hade byggt upp ett helt eget samhälle där ute på ön, med fungerade elförsörjning, vattensamling och -ledningar, asfalterade vägar och mycket mera. Vi hittade flera kyrkogårdar, frysrum, lagerbyggnader, kyrkor och hospital uppdelade för män och kvinnor.

Längre upp på ön var det rena djungeln, där tog vi oss fram med hjälp av macheten. Vi hittade även ett Papayaträd och några av de fina frukterna fick följa med. Efter några dagar seglade vi tillbaka till huvudön, bunkrade vatten och kollade vädret. Nu var läget bra för att segla norrut. Vinden skulle bli nästan ostlig och inte alldeles för hårt, även vågorna höll sig på en försvarbar storlek. Tisdag den 20. januari tankade vi bensin till utombordaren och generatorn, sedan åkte vi till Customs-bryggan. Utklareringen tog denna gång mycket tid, vi fick åter fylla i en del blanketter och så var det kö. Efter utklareringen fick vi handlar "tax free", det sparar jo alltid lite pengar. Inte förrän klockan var 12:30 (lokal tid) kom vi i väg. Genom sundet ut till öppna havet fick vi köra motor. Tidvattnet hade vi med oss, men vinden rakt emot. I slutet av sundet mötte oss en grov sjö, tidvatten och vind gick emot varann. Men snart var det över och vi satt segel och tog kurs mot Carriacou, Grenada.