Cap Verde 10.jan - 27.feb 2008

Vi lämnade Las Palmas den 10. januari 2008 på eftermiddagen. Vindarna var svaga i början och det kändes bra med en mjukstart. Det upplysta Gran Canaria syns långt på natten. Vinden tilltog andra dygnet och vi fick reva storseglet lite grann. Rolf fick napp ett antal gånger men fiskarna ville inte fastna så riktig. Andra dygnet till sjöss började storstaden släpper sitt tag, vi började drömmer otrolig mycket och ibland trodde man sig höra röster utanför båten. Tur att det var lika för oss båda. Tredje dygnet när jag hade vakt började rullen snurrar igen, ja den släpper väl igen, tänkte jag. Men jag tog tag i fiskespön och bromsade upp lite och då kände jag att fisken hade fastnat ordentlig. Jag öppnade dörren och ropade efter Rolf, men ingen reaktion. Så jag började själv veva in firren, ibland gick det bra sedan tog han tillbaka lite lina och så höll jag på tills jag fick se den äntligen. Jag gjorde ett försök till att väcka Rolf, men han sov djupt. Jag fick till slut upp den lilla tunfisken i båten, igen bjässe precis, men min första och jag var riktig stolt. Vi fick två fina måltider av den.

Natten till dag fyra blev vinden allt friskare och vi tog först storseglet ner. Innan det blev ljust var vi tvungen att byta genuan till en mindre fock. Att det alltid ska vara på natten! Vi gjorde fin fart men vågorna var nu ganska höga och i utförsbackarna gjorde vi ibland mer än 10 knop. Vågorna kollade många gånger i aktern om de kunde ta sig in till oss, men vår lilla Yvette lyfte fint i sista ögonblicket och det gick bra. Men då finns ju alltid vågor som har en liten annan riktning och de såg till att vi blev blöta, men vad gör det när det är varmt både i vatten och i luft. Under denna resa såg vi inte en enda delfin. Vakten på sena natten, som också kallas hundvakt, kunde vara ganska påfrestande. Det är svårt att hålla sig vaken och man längtar efter morgonen. Jag försökte med lite styrketräning i den mån det nu går och det hjälpte att få fart på blodtrycket.

På förmiddagen den 16. januari ankrade vi upp i Palmeira, på ön Sal i Cap Verde.

Nu hade vi alltså kommit till Afrika, klockan fick ställas tillbaka en timme till. Vi pumpade upp jollen och åkte i land med alla papper för inklareringen. Poliskontoret hittade vi snabbt och det var inte alls något krångel. Allt uträttades hos Polisen. Vi lämnade våra pass och båtdokument hos honom, våra pass kunde vi hämtar färdigstämplade på eftermiddagen. Våra båtdokument får vi tillbaka när vi klarerar ut. Vår första intryck av ön var positiv. Vi hade blivit varslat att det skulle finnas dingyboys här, men ingen dök upp. Vi förtöja jollen där den är minst i vägen och om den stör någon så brukar de bara flytta på den. Det känns tryggt här i Palmeira, ingen som tränger sig på och vill sälja en massa tjänster eller prylar. Men det har tydligen inte alltid varit så. Vi fick höra berättelse om rövargäng som härjade här för tre år sedan och plundrade och rånade seglare. Men som sagt nu är det lugnt.

Två gånger i veckan kommer en fiskare ut och erbjuder fisk till oss seglare för en billig peng. Alldeles för sällan tycker jag - alldeles för ofta tycker Rolf. Det går att leva billig om man är uppmärksam, men även här börjar de utveckla turismen och en del priser är anpassade till europeiska nivåer. I Palmeira finns ingen bank och vi fick åka till Espargos. Billigast förflyttar man sig med "aluguer", det är pickups eller minibussar som åker när de är fullsatta eller när det löner sig för chauffören. Man går bara fram och fråga vart de ska, vad det kostar och så bär det av. Okomplicerat och praktiskt. På södra ändan av ön ligger Santa Maria som är öns turistort nummer ett. De bygger enormt och snart tänka de även anlägga en golfplats. Det är rena vansinne, ön är bara öken, sand och sten. Allt dricksvatten framställs genom avsaltning. Men de hoppas väl att de ska kunna utvecklas i stil med Canarieöarna. Och det är ju inte så konstig, Cap Verde är fortfarande mycket fattig och de får lov att importerar mycket mat och annat.

Vi är enda svenska båten här, majoriteten är franska båtar. Tillsammans med "Tom" från Holland gav vi oss ut på en vandring till närmaste berget. Att går i denna värme är jobbigare än man tror. Även om ön Sal är karg så har den sin charm och det finns en del att upptäcka. Berget vi gick till är 260 meter hög. "Tom" och jag klättrade upp till toppen, jag har nog aldrig gjort en så jobbig uppstigning. Jag fick sätta mig många gånger och vila, men det var ändå inget mot nedstigningen. Berget är brant och det ligger mycket löst material på ytan, jag var faktiskt lite rädd om jag skulle klara det. Söndagar är familjedagar här på ön. Man bada, spela fotboll, kort eller andra lekar. Efter siestan börjar disco för barnen. Det är mycket populärt och man får träffa alla ortens ungar i alla åldrar. En gång kom en liten kille som knappt kunde gå för att ta sig en titt på oss. Tanten var väl inte så intressant men farbrorn med det vita skägget den skulle han kolla in lite närmare. Så Rolf blev snabbt utnämnt till barnvakt och lillen kände med lysande ögon på skägget. Mamman var nöjd, hon fick vara ledig en stund.

Så sakta tänker vi nu på fortsatt resa. Vi ska handla lite, fylla på vatten och väntar på rätt vind. Vattnet vi tankade i Las Palmas var inget vidare, det duger bara till matlagning. Här har vi dessutom hittat bra vetemjöl till bröd. Färsk frukt och grönsaker är lite svårare, men lite finns.

På kvällen 1. februari drog vi upp ankaret och tog kurs mot Sao Nicolao. Vi kom fram till Porto do Tarrafall på eftermiddagen. Då det var lördag brydde vi oss inte om inklareringen. Även här i Cap Verde får man lov att klarera in och ut på varje ö hos hamnmyndigheten eller Policia Maritima. Varje gång betalar man en liten avgift på ca 50 kronor. På söndagen firade Tarrafall årets karneval. De hade pysslat ihop en karnevalsvagn, det fanns livemusik och många dansande och sjungande invånare. Årets ämne var HIV/Aids. Myndigheterna gör en hel del för att göra invånarna medvetna om problemet. På måndagen var det stor karneval i Riebeira Brava.
Alla på ön tillgängliga bilar åkte i skytteltrafik fram och tillbaka så att alla kunde vara med om denna tillställning. Så istället för karneval på Trinidad blev det karneval på Sao Nicolao. Trevlig var det och man var mycket mån om att vi skulle njuter av det hela. Vi var inte precis många turister där.
Om och om igen blev vi frågade om vi gillade karnevalen, om människorna var trevliga och om vi gillade Cap Verde.
Även på Sao Nicolao stannade vi två veckor. Ön är jättefin och vi vandrade i den mån vi orkade i värmen. Vi kollade på byns grisar och getter, fick en guidning genom trädgårdsodlingarna och åkte upp till en bergsby. Varje gång man tog fram kameran blev alla jätteglada. Och när vi sedan kom tillbaka med utskrifter av en del foton blev det stort jubel framförallt bland barnen. På Sao Nicolao finns ingen flygplats och färjan kommer en gång per vecka. Detta är så klart alltid en stor händelse. Även här lever många på fisket. Det finns en liten konservfabrik på orten. Man bygger många nya hus, de gamla stenhus försvinna mer och mer. En mycket stor del av befolkningen är under 30 år gammal. I motsats till Sal försöker man undvika att soporna ligger överallt. Det finns soptunnor och stora skyltar som uppmanar att man inte ska skräpa ner naturen. Sao Nicolao är en fridfull ö. Vi umgicks en del med andra seglare från Frankrike och Tyskland. Sedan är det ju alltid de vardagliga sysslorna. Vattenlinjen ska rengöras, underhåll på båten, handla, tvätta, laga mat....., precis som hemma. Det är nu i mitten av februari och vi inser att vi är för sent ute för Västindien. So det är lika bra att kolla lite mera på de här öarna.

Nästa mål: Fogo (betyder eld på portugisiska) - en livslevande vulkan!

Överseglingen till Fogo tog ett dygn. Något vi har lagt märke till är att vindprognoserna för Cap Verde ofta är fel. Men nu på vintern är vädret ändå ganska stabilt och vi behöver inte oroa oss för mycket.

På denna etapp såg vi massvis med flygfisk, men ingen hamnade på båten, tyvärr.

Hamnen Vale de Calveiros på Fogo är liten och tyvärr öns enda. När vi ankrade upp log ett fartyg vid kajen. En fransk segelbåt gjorde sig klart för avsegling, de lokala fiskebåtarna drar man upp på land. Det var mycket svall i hamnen. Hamnchefen fick syn på oss och vinkade oss direkt i land för att få inklareringen gjort, för att spara tid gjorde han även utklareringen klar. Vi behövde lite tid innan vi somnade på kvällen, ankringsplatsen var väldig orolig. Klockan 12 på natten ropade plötsligen någon. Det tog lite tid innan vi fattade att det var utanför båten och inte någon dröm. Några fiskare var på väg ut till jobbet och tyckte att vi skulle flytta båten över till andra sidan hamnen där normalt de stora fartygen och färjorna lägger till. Det skulle inte komma något fartyg förrän tisdag morgon och det var mycket lugnare och säkrare där. En gång vaken tog vi upp ankaret igen och flyttade båten. När fiskarna var nöjda lämnade de oss för att själv åka ut i sina små öppna båtar (5 meter lång, 3 man besättning) i den grova sjön. Nämnvärt är att det alltid står någon i båten utan att hålla i sig. När de åker i vågorna dyker det ibland upp ett huvud och ibland är det borta igen. Vi talade om att vi tyckte de var duktiga, men det är vardag för en fiskare, tyckte de.

Till måndag anlitade vi guide och chaufför för en tur upp till vulkanen. Det blev en minnesvärd utflykt med vandring till en liten krater, ost- och vinprovning och slutligen en trevlig lunch. Senaste utbrott var 1995 och det luktade svavel uppe vid kratern. Det fanns en del små hål där man kunde känna hur hettan steg upp. Vid senaste utbrottet förstördes en by totalt och en stor del av vinodlingarna. Tack vare att alla hann varnas tog vulkanen inga människoliv. Vi vågade oss inte på en vandring upp till stora vulkankratern. Den är 2865 meter högt och även om man kunde åka upp en bit med bilen, skulle vandringen ha tagit ca 4 timmar. Vi tyckte knapp 2000 meter höjd redan jobbig, vi lever ju numera bara på havsnivå. I mitten på ön finns en enorm stor, gammal krater. Det är svårt att beskriver hur det ser ut. Där ligger mycket sten, aska och lava från olika vulkanutbrott och det känns som på en annan planet.

På Fogo finns naturlig, mycket välsmakande dricksvatten. Så vi passade på och fyllde allt vi kunde hitta. Vi behövde inte betala någonting heller. Fisket är även här mycket viktigt. När båten en gång kom utan fångst på morgonen blev det många besvikna som i sin tur skulle ha såld fisk på marknaden.

För att klarera ut från Cap Verde var vi nu tvungna att ta oss över till ön Santiago med huvudstaden Praia. Immigrationsmyndigheterna finns bara på Sal, Sao Vincente och Santiago. Det betyder att någon av dessa tre öar ska besökas vid ankomst till Cap Verde och lika när man ska lämna landet. Överseglingen tog dubbla tiden än vi hade beräknat. Det var helt vindstilla på natten. När vi kom fram till Praia mot kvällen, hälsades vi av två stora grupper delfiner välkommen. Vi har aldrig sett så många delfiner i samma område. De stannade hos oss ända tills det blev mörkt. Och så försvann vinden igen. Med motorhjälp tog vi oss in i hamnen. Det var nog så spännande, sjökort och vår position stämde inte särskild väl överens. Men hamnen var väl upplyst och med hjälp av en fyr hittade vi rätt. Om sjökortsprogrammet hade rätt skulle vi nu sitta på flygplan, på väg hem.

Nästa dag tog vi oss till immigrationsmyndigheten. Kontoret skulle öppna kl. 14:00. Vi väntade och vi väntade. Till slut blev poliserna i förrummet lite nervösa och gav oss ett telefonnummer till tjänstemannen. Vi ringde alltså till Mr. Moreno och han lovade att komma om 10 minuter. Att klockan går lite saktare här visste vi ju..... Han kom i alla fall strax efter kl. 17:00. Sedan tog vi ett taxi över till andra sidan viken för att söka upp hamnmyndigheten. Där gick det betydligt smidigare. Vi fick fylla i de brukliga blanketter och lämna in våra båtpapper. Nu gillar inte vi att lämna ifrån oss våra original, så de får nöja sig med färgkopior. Och frågar de om det är originalen, säger vi självklart ja. Hittills har ingen protesterat. Här i Praia finns lite affärer och en fin marknad för färskvaror. Så nu ska vi fylla på med det som fattas och om allt går som vi önskar lämnar vi Cap Verde på onsdagen den 27 februari. Efter att vi hade lämnad jollen en gång i fiskehamnen ville vi helst flytta på oss. Vi ankrade i stället vid gamla betongbryggan i 5 meters djup på andra sidan utanför hamnchefens kontor. Och gissa vem vi fick som jollevakt: ju Policia Maritima. Deras Kontor ligger i samma byggnad som hamnkontoret. De har tom erbjudet oss att hämta vatten där. Det är visserligen mera svall på denna sida men vi tycker att säkerheten går före. Vi ska nog tacka de med något gott innan vi lämnar för de vill inte ha betald. Uppe på platå, på torget finns trådlös internetuppkoppling, inte illa.

Det som bara var tänkt som en kort mellanlandning på vägen blev en och en halv månad av trevlig tillvaro. Vi har inte ens sett hälften av detta land, men vi sätter ändå punkt här.

Sammanfattningsvis kan man säga att Cap Verde är ett paradis för sportfiskare och seglare. Riktig utbyggt är sportfisket bara i Mindelo som vi har förstått. Men vi skulle nog hellre söka oss till Sao Nicolao eller Fogo. Någon som ställer upp bland fiskarna är säkert inte svårt att hitta. Alla vill tjäna lite extra så klart. Och stora fiskar tar de upp, det lovar vi. Kolla bara i fotogalleriet. De vi fick på kroken när vi seglade mellan öarna var alltid för stora för att få upp i segelbåten. Turistsatsningarna är lite vaga. Man kan ju tex. fråga sig varför de bygger ut turismen på Sal där det bara är öken och för det mesta mycket sand i luften. Efter bara någon dag i Palmeira var hela båten och riggen rödbrun av sand. På Sao Nicolao finns ett hotellkomplex som har stått tomt i flera år. Portugisen som byggde det hela hade visst glömt att köpa marken. Och så blev det problem och domstol och så vidare. På Fogo finns hotell och även flygplats. Där såg vi faktiskt några turister. Det dök tom några svenska turister upp i hamnen. Tydligen har det inte spridit sig hur fint Cap Verde är. Hur prisnivån för vanlig resande turister ser ut vet vi inte. Men det vi uppskattade mest av allt här är människorna. De var alltid mycket artiga och älskade att bli sedda. Som helt okända besökare vandrade vi genom byarna och hälsade alla till höger och vänster. Och de blev så glada. Visst får man vara lite försiktig i större orter. Droger och alkohol ställer även här till problem. Vi blev i alla fall aldrig hotat eller trängt. Och det var inga problem att tacka vänlig nej till olika erbjudanden. Båten och jolle fick också vara i fred. Lite tiggeri får man står ut med. Men oftast är de bara ute efter cigaretter, eller barn som fråga blyg efter några eskudos. Några cigaretter har Rolf bjudit på men pengar har vi inte gett utan någon motprestation som jollevakt tex. En sak är säkert, Cap Verde är på väg att utvecklas till ett modernt samhälle. Landet är mycket fattig, så det kommer att ta tid. Men invånarna är stolt över att vara Cap Verdianer och man satsa en hel del på utbildningen. Många talar franska och även engelska. Internetkaffeer finns överallt. Men utbudet på köttkonserver är dålig.

 Tack så mycket Cap Verde för en underbar tid!

 Vi hörs om ca en månad från Brasilien!