Brasilien 3.April - 2.Oktober 2008

I marinan Centro Nautiko tog oss ett gäng långseglare emot och hjälpte till vid förtöjningen. De flesta är franska båtar. Vi kom fram på kvällen och slapp då alla formaliteter, det var bara att lägger sig och njuter av sömnen. Men både Rolf och jag vaknade under natten för att kolla läget och för att byter av varann. Vi hade mentalt inte kommit fram än. Marinapersonalen är trevlig och hjälpsam. Marinan är ganska orolig och bullrig, den ligger i stora hamnbassängen som granne till turistbåtarna. I varvet bredvid håller de på att fixa en oljeplattform med mycket slamrande. Så när vi är klara med alla bestyr ska vi leta oss till ett lugnare ställe. Själva staden är riktig stor med ca 2 milj. invånare. På dagarna känner man sig helt säker men man ska nog inte vara ute sent på kvällen. Trevlig och hjälpsam är Brasilianerna. Det är ganska billigt att äta ute om man söker sig till de lokala gatuköken. Frukt finns allt man har drömt om och billig är det med. Så vi prova på så mycket vi orkar.

Inklareringen tog lite tid. På marinan fick vi stämpelkortet, sedan skulle vi till "Policia Federal gruppo maritim". Men sekreteraren hade redan gått hem och vi fick komma tillbaka nästa dag. Då var kontoret helt stängt, på väg ut från hamnområdet mötte vi tjänstemannen och vi fick komma dit efter lite diskussion. Även denna dag hade han ingen sekreterare och med mycket dålig humör fyllde han i pappret (1 A4 ark) själv. Nu stod tullen på turlistan. Där gick det ganska smidig, men man ska akta sig mycket noga för att säga emot. På måndagen hälsade vi på hälsovårdsmyndigheten och sedan gick vi till "Capitano dos Portos" med alla våra stämplade papper. Sist nämnda kontor ligger på ett militärt område och män får inte komma in i kortbyxor. Så vid grinden blev det redan stopp. Men jag hade läst om detta och tagit med byxbenen till Rolfs byxa. De satt vi nu dit och sedan fick vi passerar. Det underlätta för resten på alla kontor om man klär sig fin och männen har långbyxor på sig. Vi brydde oss inte och det gick ju bra ändå. Nu får vi stannar i Brasilien för 90 dagar, men vi kan be om förlängning med ytterliggare 90 dagar. Sedan måste man lämna landet och får inte komma tillbaka samma kalenderår.

På vår första promenad genom staden, när vi letade efter en bank som tog våra kort, såg vi en liten kattunge. Hon satt fastbunden hos en äldre kvinna med en skål torrfoder bredvid sig. Gud så hemsk, tyckte vi. Och efter lite prutande fick kattflickan, som vi nu kallar Bonita, följer med oss till båten. Hon var helt uttorkat och hungrig och efter några försök började hon dricka själv och senare även äta lite. Nu är hon hur pigg som helst och har redan lärt sig att gå på kattlådan. Vi är med katt igen. Vi har varit hos veterinären så hon blir av med alla eventuella parasiter och får sina vaccinationer. Bland annat fick vi kattschampo, det ska bli spännande och se vad hon tycker om detta.

Vi strosa nu omkring här i San Salvador och börjar få upp konditionen lite grann. Det finns mycket gammalt i staden som bara förfaller, man bygger hellre nytt. Det är visserligen höst här men vi svettas dagligen, hittills alltid 30 grader och mera.

Nu har vi varit i Brasilien i drygt en månad, tiden har gått fort. Vi har pendlat lite mellan Salvador och Itaparica.

Efter en månad fick vi även tillbaka autopiloten från Sao Paulo, där finns enda Raymarine Service. Lite annat småfix har vi också hunnit med. Ett tag log vi tillsammans med "Woy" och "Sea Melody" i marinan. Det var jättekul att umgås med andra svenskar. Tyvärr blev vi i Salvador också rånade. Vi tog en promenad i utkanten av gamla sta´n när tre unga män gav sig på oss. En slet av mig väskan med kameran och två gav sig på Rolf. Rolf slog till killen som viftade med kniven och de försvann. Vi gick och anmälde det hela hos turistpolisen. Det är vardagsmat för de och polisen som tog hand om oss kunde knappt slita sig från sin såpopera på TV´n medan han tog emot anmälan. Känslan sitter kvar och man blir mera försiktig. Vi har aldrig några pass med oss och pengarna bär vi helst närmast kroppen. Den nya kameran lämnar vi många gånger i båten. Marinan i Salvador är ju bevakat dygnet runt och här är alla vakter beväpnade. Kontrasterna mellan rik och fattig är enorma. Det finns en hel del gatubarn som tigger för sin överlevnad.

På Itaparica är det betydlig lugnare. Det liknar lite landsbygden, naturen är jättefin. Alla blommor och växter vi bara har sett i blomkrukor är gigantiska här. Frukt och grönsaker är billiga och goda. I anslutning till marinan på Itaparica finns en fantastisk ankringsplats. På vår förra promenad genom samhället här fick vi se silkeaporna. De klättrade och hoppade bland husen, träden och telefonledningarna. Vi ligger ankrat bredvid en sandbank och vid varje lågvatten kommer folk dit ut med sina små båtar och kanoter. Kvinnorna gräver efter musslor, männen efter sandmask till fisket eller så håvar de små räkor.

Tja och Bonita hon håller oss i gång, hon växer så det knakar och buset tar aldrig slut. Ibland får hon nu vara uppe på däck, håven ligger alltid beredd. Hon älskar att hänga över mantåget, framfötterna och huvudet utanför båten resten inne. Jag blir nog alldeles gråhårig innan hon är stor. Att bada henne i baljan går för resten fint.

I dag har vi den 8. juni. Vi väntar sedan i fredags på vind för att kunna segla över till Itaparica igen.

Vinden kom i dag men nu har magsjukan slagit till och vi ligger kvar i Salvador.

Förra veckan seglade vi i floden Rio Paraguacu och låg ankrat några dagar vid Maragojipe, en mindre stad. Ivan som vi träffade för ett tag sedan i Salvador hade tipsat oss om detta. Han bor själv med sin sambo Sonja i Maragojipe och ordnar med utflykt åt oss seglare och andra turister. Orten är fin om än inget spektakulärt, invånarna är nyfikna, många försörjer sig på lantbruk eller fiske. Fiskarna verkar alltid vara glad, kl. 5:30 på morgonen paddlar de redan sjungandes ut till sina nät. Längs floden växer mycket mangrover. På lördagar är det marknad, då kommer bönderna från alla håll med färska och billiga grönsaker och frukt. Det säljs även kött, fisk, skaldjur, maniokmjöl och lite annat. Transporterna sker på alla sätt: med åsnor, hästar, nötkreatur och enstaka bilar. En del djur skeppas i små båtar över floden till marknaden. När man ser alla färska matvaror vet man först inte var man ska börja och sedan inte när man ska sluta handlar. Och handlar man mycket går det alltid att anlita en av pojkarna med skottkärra för transporten.

Vi ville gärna se ett lite mer genuint Brasilien, så vi anlitade Ivan och Sonja till en heldagsutflykt. På morgonen hämtade oss en fiskare med kanot vid segelbåten. Bara det var spännande, vi hade känslan av att välta när som helst och fiskaren stod i bakändan på kanoten och paddlade. Vi åkte först genom landsbygden och njöt av den fantastiska naturen. Området är mycket kuperat och det mesta landarbete sker för hand. Vi stannade till när det var intressant, bland annat såg vi på hur man gör mjöl av maniok och hur de bränner rom av sockerrör (caschasa). Vi hälsade på en byskola och åkte sedan vidare till Sao Felipe, där vi åt lunch. Nu finns det här i Brasilien något så fantastisk som kilo- restauranger, det är buffé där man plockar det man vill och sedan betalar man ett kilopris. Klart blev det alldeles för mycket mat på tallriken, men vi ville ju smaka på allt.

På eftermiddagen fortsatte vi vår resa fram till Cachoeira. En fin gammal stad med många historiska byggnader. Vi kollade även på "Dannemans" cigarrtillverkning, ok det var bara tillverkningen för turister vi fick se, men intressant var det. Ingen av oss frågade efter kvällsmat. Vi hade en fantastisk dag tillsammans med Ivan och Sonja. De visade oss precis det vi ville se. Jag tog ca 90 bilder under dagen, många fina minnen.

En sak är klar, vi ska segla upp i floden igen. Att vi inte har mycket motorkraft att bjuda på gör inget, vind och tidvatten hjälper. Och kommer vi inte fram på en dag så ankrar vi för natten och fortsätter nästa dag.

Ett bra sätt att se sig omkring i Salvador är att åka buss. Att åka buss är säker även om det ibland blir lite reklam och försäljning på bussen. Det finns flera konkurrerande bolag som täcker hela sta´n med sina linjer. Billig är det också, vanlig buss kostar 2 reais (1 real = ca 3,7 kronor) och buss med luftkonditionering kostar 4 reais. Priset gäller oavsett hur långt man åker. Rolf räknade bussarna vid hållplatsen nära marinan, det passerade åt båda håll sammanlagt 98 bussar på 15 minuter. Inte illa! Men vi får väl tillägga att de flesta bussar är gamla Volkswagenbussar och har sett bättre dagar.

Efter några dagar vid Itaparica och i floden Paraguacu seglade vi åter till Salvador.

Höjdpunkten av vår vistelse vid Itaparica var vårt besök hos Anders och Betulia Eriksson med dottern Alma i Tairu. Anders är svensk och Betulia är brasilianska, efter många år i Sverige bestämde de sig för att flytta till Itaparica. De hittade en fantastisk tomt direkt vid havet med några sommarhus på. Tomt och husen var i dålig skick och de har lagt ner massor med jobb och pengar för att förvandla det hela till ett litet paradis. I gästhusen finns olika stora lägenheter som de nu hyr ut över Internet. Vi blev helt hänförd av deras ställe och framförallt imponerat över det de har gjort.

Vid Itaparica var det även dags för Bonitas första "katt över bord" - äventyr. I full fart skulle hon hoppa upp på mantågsvajern, det gick så klart inte. Hon sam till rodret och väntade där för att bli upplockat. Några timmar senare åkte vi vid lågvatten till sandbanken och trodde hon skulle undvika vatten i fortsättningen. Nä, vattnet är varmt och när matte och husse kan vada i det så kan Bonita med.

Vi seglade sedan åter in i floden Paraguacu och ankrade på flera ställen för att se oss lite omkring. Vi gjorde ett strandhugg på ön "Ilhe do Monte Christo", där kollade vi omkring i djungeln och fascinerades av alla växter och insekter. Vi ankrade vid en ruin av en gammal befästning, sedan fortsatte vi till Sao Francisco. I byn var vi de enda turister och alla var jättetrevlig. Vi kollade på Franciskanerklostret, som bara delvis är intakt, men jättefin.

Nästa dag seglade vi över till Maragojipe. Vi gjorde två jättefina utflykter med Sonja och Ivan. På midsommarafton åkte vi till Coqueiros och åt fantastisk god, lokal mat hos "Renato". Marknaden i Maragojipe missade vi inte heller och sedan seglade vi sakta åter tillbaka till Itaparica. Åter i Salvador fick Bonita sina sista vaccinationer och vi har fått våra visum förlängt. Otrolig att vi har varit här i tre månader.

Den 7. juli kastade vi för sista gången loss från Salvador. Vårt farväl av marinapersonalen blev lite känslosamt. Vi hade fått fin kontakt till killarna som jobbade var dag för vårt välbefinnande. Vi seglade över till Itaparica för att bunkrar vatten där. Vår plan var att segla nästa dag vidare norrut, men en envis förkylning hade överfallit oss och vi låg kvar till den 12. juli. Nu kände vi att vi ville göra ett försök. Det blåste hårt när vi kämpade oss kryssandes ur bukten vid Salvador. Väl på kurs norrut fick vi frisk till hårt medvind hela vägen till Recife. Vi ville egentligen göra mellanstop i Maceio och Suape, men det blåste för hårt för att angöra dessa hamnar. Den 15. på eftermiddagen var vi framme i Recife. När vi passerade hamninfarten hade vi 15 minuter på oss innan tidvattnet skulle vända utåt igen. Vi körde med både motor och segel, men ett fraktfartyg och två bogserbåtar blockerade, halvvägs in, vägen åt oss. Då kunde vi bara lägga oss vid kajen och vänta på kvällen. Så klart kom hamnpersonalen och undrade varför vi la oss där. Men det blev inga problem och alla var vänliga. Med nästa tidvatten och lite mindre motvind gick vi till "Pernambuco IATE Club", en liten marina. Där plockade vi en mooring och somnade lyckliga. Nästa dag gick åt för att göra lite ordning i båten och för vila. Eduardo, clubbens vaktmästare, hälsade på ombord och förklarade allt för oss ( på portugisiska så klart). Nästa morgon kl. 7:00 hämtade Eduardo oss vid båten och följde med oss till myndigheterna. Det var nog bra, för dem verkade mindre organiserat än i Salvador. Vi betalar 5 reais (ca 19 kr) per dag på mooring, dusch ingår. Hamnen är inte något attraktivt område och vattnet är väldig förorenad. Men de människor vi har träffat här hittills är väldig trevlig. Närmast marinan finns en by/stadsdel som heter Brasilia. När vi promenerade dit första gången, ville jag helst inte sätta min fot där. Det är trångt, för vårt öga lite fattig och otrolig många människor. Rädslan för att bli rånad kom upp igen. Men nu har vi handlat där och vandrat runt i kvarteren lite grann. De flesta verka glad när de se oss turister. De är inte blyga av sig och prata gärna på, även om vi inte förstår mycket.
Pernambuco IATE Club grundades den 18. juli 1949. Vi hade turen att få vara med om deras 59-års jubileum. De började med en kappsegling. Sedan bjöd de på fin brasiliansk mat till lunch. Efteråt delades priserna ut. Det var en fantastisk stämning. Även han som drog rundningsbojen med sig fick ett pris; en boj i miniatyr. Det hela kändes som att vara med en stor familj. Så om ni har vägar förbi Recife nästa år denna tid, missa inte deras 60-årsdag!

På vägen hit till Recife började Rolf känna av värk i ryggen. Efter nästan en vecka hade det tyvärr bara blivit värre. Vi frågade Eduardo om råd hur vi kunde komma i kontakt med sjukvården. Han pratade med andra på marinan och så kom en hel apparat i gång. Restaurangchefen Christina ringde en bekant hos turistpolisen, samtidig som hon konsulterade sin läkare. De ordnade så vi fick åka sjuktransport till ett av de offentliga lasaretten. Då vi inte har någon sjukförsäkring som gäller här, fick Rolf gratis sjukvård och transport. Läkaren talade engelska, men utan Eduardo hade det varit jobbig. Bara att förstår sig på hur systemet fungerar är inte det lättaste. Läkaren hade inte tid att undersöker Rolf, men han skrev ut medicin efter vad vi talade om för honom. Nu får vi väl se hur det går.

Nu har det åter gått drygt en vecka. Rolfs rygg har blivit betydligt bättre, om än inte bra. Vi har i alla fall gjort en utflykt till stadscentrumet och till ett köpcenter. Vi åkte med buss båda gånger, även här i Recife billig och säker. Vi blev förvånade över antalet affärer i staden. Det kan inte vara många som klarar sig i långa loppet. Priserna är här helt klart lägre än i Salvador. Men vi blev flera gånger varnade i staden att vi skulle se upp för ficktjuvar, de var välorganiserade ligor. Hade det inte varit för kattsanden och bussresan, så var köpcentret en stor besvikelse. Här i Brasilien är köpcentren tydligen tänkt för de som har det väl ställt. På bussen tillbaka fick vi sällskap av några gymnasieelever. Vi fick igång ett samtal med två av flickorna. En talade lite engelska, hon viskade till sin kompis vad hon skulle fråga. Kompisen kunde inte engelska, men hon var inte blyg att upprepa. De undrade om vi gillade Recife och när Rolf svarade att han gillade brasilianska kvinnor blev det jubel i bussen. Flickorna talade om för alla som inte hann uppfatta hans svar. När vi gick av bussen mötte oss många skratt och glada farväl.

Under tiden i Recife hann vi även med en utflykt till Olinda, som finns på världsarvslistan. Olindas historiska del har en fin atmosfär. Vi vandrade runt i gatorna som nästan var folktomma och besökte "San Francisco Conventet" som är i ett fint skick och verkligen sevärd. Bussresan dit och tillbaka var enkel med hjälp av busspersonalen. Detta är en sak som vi har sett på alla ställen vi har varit i Brasilien. Åker man buss kan man inte komma bort, personalen bryr sig enormt. Resten av tiden i Recife gick åt för många vardagliga ting. Vi handlade, fixade på båten, umgicks med andra seglare och Rolf besökte tandläkaren. Tandläkarbesöken njöt han av, det var en ny "Dentista popular", där jobbade bara unga kvinnliga tandläkare. Dessutom var det faktiskt billig om man jämför med Sverige. Den 27. augusti, efter drygt en månad, lämnade vi Pernambuco IATE Club och Recife med alla fantastiska människor där. Hjärtat var tungt och jag (Diana) saknar Jean, Bob och Eduardo. Denna sida av resandet vill man gärna skjuta åt sidan, det gör ond att lämnar vänner man alldeles nyss har hittat och som man kanske aldrig får se igen.

Seglatsen till nästa stopp (ett dygn norr från Recife), Cabedelo/Jacare var utan problem. Vi fick mer vind än utlovat och fick därför vänta tre timmar i vågorna, utanför infarten till Cabedelo, innan tidvattnet vände åt rätt håll. Strax före hamninloppet dök tre stora valar upp, alldeles framför båten. Nu är många valar på väg söderut för att föda sina ungar. Inne i floden mötte oss en hård motvind och vi valde att ankrar i lä av en liten ö. Vi tyckte motorn gav ingen effekt och började leta felet. Nåja, det var inte så konstig, propellerbladen var fulla med snäckor och annat fint. Efter en snabb renskrapning gick det betydligt bättre att ta sig vidare in i floden till Jacare. Vi ankrade upp utanför "Jacare Yacht Village", som ägs av en fransman, Phillipe. Här ligger en hel del båtar från alla världens hörn. En del besättningar har lämnat sina båtar, för att resa hem till Europa, under regntiden här. Ankringen här är lite speciell, det blåser ganska mycket och när det är spring, kan det utgående tidvatten komma upp i en hastighet på 5 knop. När tidvatten sedan vända inåt mot vindens riktning, åker båtarna som galen omkring. Varje båt har sin egen dans, då krävs mycket plats och att ankaret sitter. Men har man otur och båten snurrar runt åt samma håll hela tiden, då kan man i slutändan börja dragga i alla fall. Jacare är en brasiliansk turistort och det är bra att det inte är högsäsong nu. Nära marinan ligger en hel del barer och restauranger. Själva fiskebyn är liten och gör inte så mycket väsen av sig. Vi handlar för det mesta i byns lilla affär som bjuder på allt vi behöver. Som det ser ut nu, blir Jacare vårt sista stopp i Brasilien. Våra visum går ut 1. oktober, inte för att det vore något problem, en del seglare bryr sig inte alls om myndigheterna. Men vi har hittills skött detta som man ska, för oss är det som att respekterar landets regler. Man ska ta seden dit man kommer.

Vi har besökt Joao Pessoa per buss och tåg, en fin stad med mycket grönt och sevärd gammal stadsdel. Vi har varit på stranden i Jacare och kollat på atlanten, handlat en hel del och skrapat botten på vår båt. Tidvatten kan ibland vara riktig praktiskt. Vi har hunnit med en utflykt till närmaste by på andra sidan floden och gjort en liten rundresa på floden med en av de lokala vattentaxin. Längs floden växer det nästan bara mangrover, men det var sevärd och rolig ändå. Atmosfären här på ankringen är väldig trevlig, alla hjälpa varann och var och en får vara som han är. Nära marinan finns även ett båtvarv där man får hjälp med alla båtproblem. På kvällarna satt vi ofta på båten och kollade på alla bränder på andra sidan floden. Det är kontrollerade bränder, där man elda upp resterna av sockerrörskörden. De verkar har bra grepp om det hela med lite folk.

Nu har vi den 29. september. I dag har vi varit till "Policia Federal", till "Receite Federal" och till "Marinha do Brasil", det vill säga vi har klarerat ut ur Brasilien. Det hela tog oss ca 30 minuter i Cabedelos hamn. Sedan försökte vi hitta en bankomat som ville spotta ut lite pengar åt oss. Men konstig nog gick det inte, där vi kunde hämta pengar förut, blev det bara "kommunikationsfel". På vår bank är allt ok, så vi hoppas att det inte har något med alla finansiella kriser att göra. Då kan det ju faktiskt bli jobbig. Inom de närmaste dagarna ska vi nu alltså lämnar Brasilien. Vilket fantastiskt land och vilka fina människor vi har mött. Men vem vet, kanske en dag.........

Até logo!

 Som vårt nästa mål har vi utsett Kourou i Franska Guiana. Resan dit kommer att ta omkring 10 dygn, beroende på hur vädergudarna är med oss eller mot oss.

Ha det bra tills dess!