Atlanten 28. februari - 3. April 2008

Båten var tung när vi så gav oss i väg ut på atlanten. Vi hade mat och vatten för 2 månader och vi såg faktiskt fram emot denna etapp. Hur länge skulle vi behöva, hur många squalls skulle vi möta, hur mycket stiltje väntade på oss? Många frågor som skulle få sina svar allt eftersom. Det var ingen idé att jäkta, vi tog en dag i taget. Vi hade riktig fin vind ner till 5 grader norr sedan avtog vindstyrkan märkbar. Ungefär på 4 grader norr mötte vi vårt första squall. Vi skulle precis äta då det började regna. Jag undrade om vi skulle behöver reva seglen. "Nej" svarade Rolf och efter några sekunder "JA!". Himlen hade blivit alldeles svart. Vi tog ner genuan och revade storseglet, sedan brakade det lös. Gud, vad det blåste! Det hela höll på i två timmar och vi följde bara med som vinden ville. Regn hade den inte med sig så mycket. När vinden avtog satt vi åter seglen och började äta. Vinden avtog allt mer till natten och vi blev tvungna att ändra kurs, då hände det något med autopiloten. Han började tjuta och visade inte längre något i displayen. Han reagerade inte heller på våra knapptryckningar. Vi kopplade ifrån han och startade igen - ingen förändring. Nej - det kunde väl ändå inte vara sant. Efter 6 dygn på atlanten lade autopiloten av. Skulle vi verkligen behöva handstyra resten till Brasilien? Att återvända till Cap Verde var inget alternativ, där kunde vi inte få någon hjälp i alla fall. Vi har ju fortfarande garanti på piloten. Rolf kom på att vi kunde använda gamla trasiga autopiloten som styrhjälp. När båten var hyfsat balanserat höll hon kursen länge när vi satt fast rorkulten med piloten. När vi hade kommit ner till 3 grader norr blev det riktig ond om vind. För det mesta fick vi förlita oss på regnskurar för att komma vidare. Vinden var många gånger så svag att den inte ens fyllde spinnakern. Ett antal nätter i rad hade vi ingen vind alls. Det var som om någon stängde av vindfabriken när solen hade gått ner. Det jobbigaste var ändå värmen. Alltid omkring 35 grader varmt, svetten bara rann. Nätterna gav inte särskild mycket svalka heller, havsvatten är ca 32 grader varmt. Gladast blev vi när en regnskur passerade, då duschade vi och samlade vatten. Nu hade vi ju mycket tid till både det ena och det andra. Men i ärlighetens namn, ingenting orkade vi med. Jag läste inte en enda bok. Att baka bröd var en plåga, då gick temperaturen i ruffen upp till 38 grader. Mitt på dagen kunde man inte gå barfota uppe på däck, om man inte ville bränna fotsulorna reellt.

Det var tur att vi hade strömmen med oss söderut. När vi log och drev så var det i alla fall åt rätt håll.

Vi korsade ekvatorn den 12. mars kl. 02:26 UTC.

Först när vi kom söder om 3 grader syd fick vi lite mera vind. Men även då fanns dagar som vi fick förlita oss på regnskurarnas hjälp. En gång när vi väl seglade med fin vind, ramlade en av våra kuddar i vattnet.

"Kudde överbord!" Nu blev det livräddning, först när man väl försöker hitta något som har ramlat i förstår man hur viktig det är att vara kopplat till säkerhetslinan när man rör sig på däck. All fantastisk "Man över bord" utrustning hjälper inte när man inte kan hitta personen som har gått överbord. Båten förflytta sig mycket på en kort stund och om det då är dålig väder med höga vågor, jag vågar inte tänka.

Under de värsta stiltjedagarna önskade vi oss verkligen en 20 hästar-diesel och många dieseldunkar på däck.

Vi hade kontakt med två fraktfartyg söder om ekvatorn som vi så klart frågade efter väderutsikterna. En av dem var mycket psykologisk. Han sa att utsikterna lovade bara fint väder. Jag frågade efter vindprognoserna, då blev det tyst en kort stund. Sedan sa han: "Vi har lämnad San Salvador för två dygn sedan och vi har bara haft fint väder hela vägen". Ämnet var då avslutat och vi förstod att det inte fanns mycket vind att vänta på.

Vad kan vi då berätta om djurlivet?

De få timmar vi kom upp i över 4 knops fart fick vi ofta sällskap av delfinerna. De utnyttjade att vi skrämde fisk och passade på att jaga på sidan om båten eller så simmade de bara en bit med oss. Största antalet jagande delfiner var mellan 50 och 60 individer som simmade i bredd med oss för att sedan ta itu med ett fiskstim. Ett antal gånger hörde vi delfinerna långt innan vi fick se de. Båtskrovet överförde deras kommunikation så vi kunde höra de.

En grupp Pilotvalar följde med oss under nästan en timme. De trängdes för att komma så nära båten som möjligt och blev ibland irriterade på varandra när någon trängde sig emellan.

Fiskelyckan var inte så stor. Fiskarna som nappade tog för det mesta betet med sig och när de visade sig för oss insåg vi att vi aldrig skulle kunna bärga de. Den finaste var ändå en guldmakrill. När hon hade fastnat visade hon sig högt över vattenytan. Vi släppte ner seglen i all hast. Rolf satt länge för att trötta ut henne. Vi fick henne till slut ända in mot båten, men i ett desperat försök att komma undan, lyckades hon linda linan runt kölen. Jag gick ner i vattnet och kollade om jag kunde göra något, men båten rullade för mycket. Guldmakrillen satt fortfarande fast och kom ganska nära mig. Hon var med säkerhet 1,50 meter lång. Då vi inte kunde göra något slet hon sig till slut. Kanske lika bra, det skulle ha blivit väl mycket fisk på en gång. Några gånger blev det napp när vi log och bara drev. Då sökte mindre fiskar skydd under båten, stort misstag. I över en vecka bodde två fiskar under båten och följde med oss oavsett hur fort vi gick. Vi kollade varje morgon om de fanns kvar genom att mata de. Flygfisk fanns en hel del men inte många gjorde misstaget att landa ombord. På natten var man nästan alltid säker napp. Det var en jagande avlång fisk med hemska tänder, den var gott men hade reellt med ben som delvis satt i huden . Jobbig att äta, så vi ställde snart in nattfisket.

Fågellivet var begränsat till de stora viddernas kungar. Havssulor och små stormfåglar såg vi för det mesta. Flera gånger försökte tärnor landa på båten, men vindexen ville inte stå stilla. Två gånger vågade en sig på att sitta på mantåget och på solpanelen. Den på solpanelen stannade hela natten.

Efter 36 dygn till havs förtöjde vi överlyckliga i Centro Nautiko marinan i San Salvador, Brasilien. Vi hade då seglat en sträcka på ca 2100 nautiska mil. Under dessa 36 dygn hade vi sammanlagt 10 dygn stiltje.

Utdrag ur loggboken för dagen med kortaste avverkat distans: "dagens distans: 13 nm; lite vind i början på natten, resten av natten och dagen stiltje, vi driver söderut med 0,8 - 1,2 knop"

Trots att överseglingen tog så mycket tid ångrar vi inget. Vi har lärt oss åter nytt och har ändå tagit det hela med ro. Klart gjorde frustrationen när vi inte orkade något att vi blev griniga på varandra. Men vi är fortfarande sams och ser fram emot nya äventyr och vyer.