Spanien 3. - 26.september 2007

Vi stannade 2 dagar till i Corme, vilade och vandrade omkring i orten. Men även om det var gratis att ligga i hamnen var det inte så riktig i vår smak.

Vi seglade 20 nm längre söderut och ligger nu i Ria de Camarinas. Vi ska ligga någon dag i marinan för att fylla våra förråd och sedan flytta till någon fin ankarplats. Kusten här är full med skyddade ankarvikar, rena drömmen. Och gissa vad vi har hittat mera: Sommaren. I dag har vi 35 grader under solskyddet i sittbrunn och då förstår man mycket väl varför de har siesta här nere. Fiske verkar vara ett rent folknöje, varje sen kväll invaderas kajen av ortsborna. Så Rolf försökte också, han använde musslor som bete och det fungerade fint. Men efter ett tag fick han se att ett helt stim hade samlats för att äta upp musselresterna som hade hamnat i vatten. Då tog han försiktig håven och lyfte helt enkel upp 3 stora fiskar, på ett halvt kilo styck, med en gång. Det kallar man rovfiske, eller hur?

Vi stannade nästan en vecka i Camariñas, både marinan och orten med sina invånare var trevliga.

En dag mötte vi hamnchefen på piren, "muchos sardiñas, muchos sardiñas" lät han och pekade på fiskebåtarna. För säkerhetsskull tog vi med en plastkasse och lite pengar. Och verkligen, båtarna som hade kommit in var till bristningsgränsen full med sardiner. Alla inblandade var överlyckliga och de delade gärna med sig till oss fattiga seglare. När vi ville betala viftade de bara med armarna. Vi delade sardinerna med några andra seglare för vi kunde omöjlig äta de själva. Medan jag tog hand om fiskarna stannade Rolf för att hjälpa till.

Nu var det dags att lämna denna "Costa del Morte", dödens kust, som denna biten kallas. Hela vägen längs kusten står många vindkraftverk och de står där inte utan orsak.

Från Camariñas seglade vi vidare i fina dagsetapper till Finisterre och Muros. I Muros kunde vi bara ankra i en vik utanför orten. Det hade börjat brinna i skogen nordost om Muros och hela området låg i tät rök. Enlig tidningen brann minst 1000 ha. Det flög 6 flygplan och 2 helikopter, de tog upp vatten i havet och flög sedan upp till branden.

Så på morgonen seglade vi vidare till Riveira. Att segla nära kusten här kan vara lite knepig, vinden ändrar sig hela tiden. Man seglar i sjöbris och när man ska ta sig in i fjorden så får man för det mesta frisk till hård motvind. Bergen är höga och pressa ihop och styr vinden.

Riveira är en större stad som lever i huvudsak på fiske och tillhörande industrierna. Marinan bjöd en mycket bra service och var inte så dyrt. Från Riveira åkte vi buss till Santiago de Compostela. Vi hade hört så mycket om denna vallfärdsort att vi själv ville se den. Och den var värt resan! Staden var fyllt med pilgrimer från alla världens hörn, de flesta var ungdomar. Själva bussresan var också värt pengarna. På morgonen åkte vi på motorvägen dit. Men på kvällen tog vi bussen som åkte genom byarna. Vi satt lång fram i bussen och jag har aldrig hört Rolf säger så många gånger "oj då, ojojoj, oj hur går det där". Bussbolaget heter "Arriva" och då förstår ni kanske att det gick undan.

Från Riveira seglade vi vidare till öarna Islas Cies. Ett naturskyddsområde som man delvis får går i land. Det finns en del fina vandringsleder och naturen är fantastisk, tillkommer att vi hade fint väder och trevligt sällskap med andra seglare. Här mötte vi också Sverker, en svensk ensamseglare. Det var kul att prata svenska med någon utomstående igen. Till helgen sökte sig många spanska båtar till öarna, men det kändes inte alls trångt. Spanska motorbåtar verkar gillar svenska segelbåtar. Sverker markerade sitt ankare med en liten boj, den använde en motorbåt som förtöjning. Sverker fick åka dit och hämta sin boj så de inte skulle lyfta upp ankaret för honom. Framför oss ankrade en ung man med sin motorbåt och när vattnet åter steg började han dragga. Han var så upptagen att lyssna på musik och läsa att han inte märkte någonting. Hans båt hade en reell gummilist, så vi bara satt och väntade på hans reaktion när han skulle stöta på vår båt. Det sa "dunk" och spanjoren hoppade nästan i sjön. Han placerade snabbt några fender emellan, startade motorn och drog upp ankaret. Han bad flera gånger om ursäkt och åkte sedan tillbaka till fastlandet, stackaren.

Måndagen den 25. september tog vi oss över till Baiona. Marinan är dyrt (21 €) och vi kommer inte att stanna längre än vi behöver. Nästa etapp ska föra oss till Portugal.

Vi har varit ca 4 veckor i Galicien och vi kan bara rekommendera alla att ta sig tid vid denna kust, man missar mycket om man bara seglar förbi. Även med bil eller husbil är den ett äventyr. Överallt hittar man ensamma sandstränder med kallt vatten (15 - 18 grader) och en fantastisk natur.