Cuba 16. mars - 30.april 2009

Den 10. mars, strax före lunch lämnade vi Simpson Bay, St. Martin. Äntligen åter till sjöss och nu, med Cuba som mål, kände vi oss upprymd. Under den 6 dygn långa etappen på 775 sjömil hade vi lite varierande vindar. Men det blåste frisk och vi gjorde fin fart. Efter två dygn på skakiga, ovana ben, trivdes vi där ute. Andra dygnet fick Rolf två fina tonfiskar.

Enligt pilotboken skulle Puerto Samá vara första möjliga inklareringshamnen på norra kusten. När vi närmade oss cubanskt vatten, ropade vi på VHF efter kustbevakningen. Inget svar. När vi närmade oss Samá, försökte jag med de lokala posteringar - inget svar. Nu hoppades vi bara att det inte var något fel på VHF-en. Vi seglade in i bukten och då ropade de äntligen på oss. Vi förstod inte vad de sade, men vi kunde gissa; i Samá fanns ingen inklarering. Vi ankrade upp vid orten och militären kom ut för att förklara detta för oss. Byn såg mycket fattig ut. Många hus var sönderblåsta. Förra årets orkansäsong var för Cuba den värsta på 50 år.

Vi seglade vidare till Puerto de Vita, där det var möjlig att klarera in. Marinan ligger väl skyddat bland mangrover. Vi blev vänlig emottagen. En läkare kom först ensam ombord och kollade om vi var friska, vi fick alltså fylla i en blankett med ett antal frågor angående hälsan. När läkaren gav klartecken kom så hamnchefen, tullen och immigration. De flesta blanketter fylldes i av de själva. Läkare lämnade nu plats åt en kille från hälsovårdsmyndigheten. Han kollade allt ätbart och plantor (Bonitas gräs och en Aloevera), gjorde en massa notiser och smakade misstänksamt på potatismjölet. När vi sedan visade honom matförrådet för vår atlantöversegling, blev det nog för mycket. Att se ca 3 månaders matförråd samlat på ett ställe, när man själv inte har råd med mycket, var för tufft. Efter att alla blanketter var avklarade, skulle båten genomsökas. Två man och en av oss som vittne trängdes för att titta i stuvfacken, under durken och överallt man kunde komma åt. Sedan gick Bonita och jag i land så hunden kunde kolla upp båten. Efter drygt två timmar var allt avklarat. Det var mycket lugnt i marinan och vi sov väldig bra. Efter frukosten började vi ta hand om båten. Rolf hade ett reellt jobb framför sig. Radion och SSB-mottagaren hade slitits ur sina fästen på vägen hit, när en stor våg klappade till oss i sidan. Under dagen kom en Veterinär som undersökte Bonita och kollade vaccinationsintyget. På eftermiddagen kom Tina, vår kontaktperson på marinan och bjöd oss på en välkomstdrink. Hon berättade för oss hur saker och ting fungerar.

I Cuba finns två valutor; den Cubanska Peson och den Convertible Peson (CUC). CUC är i princip en icke existerande valuta, den finns bara på Cuba och kan inte växlas någon annanstans än på Cuba. CUC ersätter så att säga den sedan 2004 förbjudna Dollarn. Turister förväntas betala i CUC, förutom på statliga grönsaksmarknaden och hos någon bagare eller linjebussen. Det finns alltså två sorters affärer; affärer för Cubaner och affärer för de som har CUC. 1CUC = 24 cubanska Peson, 1CUC = 0,85 €. Cubanerna får sina löner utbetalda i cubanska Peson. De får köpa varje månad ransonerade baslivsmedel till ett mycket lågt pris. Men räcker det för att klara sig? Ja, man svälter jo inte ihjäl. Men alla som törs säger det, säger att det inte räcker. Man får alltså lov att skaffa sig CUC! Har man en månadslön mellan 280 och 450 cubanska Peson, är växling knappt något alternativ. Cuba lever på svarta marknaden. Och hur högt de än propagerar sin kommunismen, så finns stora klass-skillnader i samhället. Man kan köpa nästan allt, om man bara har CUC.

Nu behövde vi alltså CUC och enda banken fanns i närmaste turistort. Linjebussar fanns inte. Vi hade att välja på mellan att lifta, som alla Cubaner gör, eller att åka taxi. Det blev taxi. Mest fördelaktig är det att växla EUR, Pund eller kanadensisk Dollar. Absolut inga US-dollar, då får man betalar en straffavgift. Samma gäller om man tar ut pengar via kreditkortet, då dem avräknas i dollar. Med våra nyförvärvade CUC vandrade vi nu genom turistorten Guardalavaca, en av de stora "all inclusive"-områden. Vi förstod snabbt att Cuba inte var något billigt turistmål. Förutom turistmarknaden och stranden fanns inte mycket att se. Så vi åkte tillbaka till marinan. Fattigdomen vi såg längs vägen, blev en liten chock. Utanför marinan ligger en liten by med hamn. Vi gjorde en promenad, alla kollade nyfiken på oss. Vi kikade in i skolan; där fanns 3 klassrum för elever upp till 6. klass. Hade det inte varit för TV:n, kunde man ha trott att det var ett museum från 40-talet. Vi sneglade in i Cubanernas butik (bodega), där dem får sina ransoner - hemskt tomt. Husen i byn var i olika skick; från gamla, dåliga trähus till riktig fina stenhus. De flesta odlade lite i trädgården och höll höns eller någon gris. Människorna var mycket trevliga och artiga. Någon ville sälja oss något av sin ranson och några ville bjuda oss hem. Men vi orkade inte med mera, vi drog oss tillbaka till båten. På lördag kväll samlades vi på en av de kanadensiska båten och hade långa diskussioner om läget. Vi kände nog lika allihopa.

På marinakontoret hade vi fått en lista över möjliga ankringsplatser på Cubas norra kust. Hamnchefen ställde ut ett seglingstillstånd för norra kusten och båten blev åter genomsökt av hund. Men sedan bar det av. Vårt nästa mål blev Manati, 58 sjömil längre västerut. Strax innan mörkret kom vi fram och ankrade enlig anvisningar i hamnen. En pensionär rodde ut med tre man och en hund till vår båt. Alla pappren blev åter kollade och hunden genomsökte båten. Nu undrade de vad vi ville i Manati och hur länge vi tänkte stanna. 2-3 dygn, tyckte vi skulle vara trevlig. Då fick vi veta, att vi inte fick gå i land i Manati. Varför? Hamnchefen förklarade, för att de inte hade någon marina?! Vi seglade vidare nästa morgon.

Nu hade vi planerat att kolla på fågellivet vid Cayo Romano, där det skulle finnas tiotusentals flamingon. Vi seglade för ankring till Bahia Nuevista. En bit inåt blev vi stoppade vid en av kustbevakningens posteringar. Vi uppgav alla informationer om båten och oss via VHF. Sedan väntade vi att någon skulle komma. Men ingenting hände. Det tog många timmar innan vi fick veta att vi fick vara i bukten men att hamnen var kommersiell och vi fick inte ligga där. Nästa morgon flyttade vi båten till en bättre ankring och rodde i land. Vi hann bara sätta dingen på stranden, då kom tre militärer med hund och förklarade, att vi inte fick gå i land! Vi bad de att kolla igen. Nej, vi fick inte gå i land. Vi förstod så mycket, att vi var tvungen att ligga i en marina för att får gå i land. Reellt besviken rodde vi tillbaka till båten, tjurade lite och satte sedan segel och åkte vidare.

Vi ankrade några sjömil västerut bakom ett rev. Nu blev det livat på VHF-en men vi svarade inte. Ankaret fick inte fäste på korallbotten och efter kvällsmaten gav vi oss av.

Nästa marina fanns 97 sjömil västerut vid Cayo Guillermo. Åter passerade vi "all inclusive" turistorter längs kusten. Vid Cayo Coco anropades vi av kustbevakningen och senare av trafikledningen för "Old Bahama Channel", en smal passage mellan Cuba och Bahamas. Vi frågade om de kunde hjälpa oss att hitta infarten till marinan men blev ombett att anropa marinan på kanal 16 via VHF. Där svarade som valig ingen. Vi gjorde alltså ett försök på egen hand och körde, halvvägs in, på en sandbank. Medan vi kämpade för att ta oss loss kom en motorbåt med marinachefen. Med deras hjälp kom vi till slut lös och de lotsade oss till marinan. Varför ingen hade svarat på våra anrop, fick vi inte reda på. Vi var enda gästbåten. Resterande båtar var för dagsutflykter med turister. Vi blev väl omhändertagen och åter granskades alla pappren. Marinachefen talade mycket bra engelska och vi frågade, varför vi inte fick gå i land. Han frågade i sin tur kustbevakningen och vi fick bara bekräftat, att båtbesättningar bara får går i land i en marina på norra Cuba. Varför, det fick vi inget svar på, dem gillade inte alls att prata om detta. Tja, på marinorna kan man i alla fall hyra bil och köra själv till de ställen, där man inte fick gå i land med dinge. Hade jo varit bra om vi fått veta detta redan från början. I broschyren "Cuba for Yachtsmen" fanns ingen upplysning heller. Det blev bara några dagar på Cayo Guillermo. Vi kollade på flamingon och andra sjöfåglar vid några saltdammar. Stranden var jättefin och förmedlade nästan söderhavs-känsla. Vattnet var kristallklart. Men vi är inga strandmänniskor och att hyra bil kände vi inte för.

Efter 4 dygn gav vi oss i väg. Nu seglade vi i sjöbris eller svaga sydliga vindar västerut och ankrade varje kväll för natten. I land kom vi inte, det fanns bemannade posteringar hela vägen. Så våra planer att göra affärer direkt med lokalbefolkningen krossades totalt. Fiskebåtarna höll behörig avstånd till oss, de ville väl inte få problem med myndigheterna.

Nästa Marina på tur var Varadero, dit vi anlände den 6.april. Det var enkelt att hitta. Kustbevakningen tog vår ankomst som en liten övning. De körde efter oss, satt på sirenen och övade på att se hotfull ut. Efter vårt anrop via VHF var de nöjda och vinkade oss glad välkommen. I marinan blev det åter hela ramsan med myndigheterna och hund så klart. Varadero kändes ganska bra. Här fanns en del andra båtar, bland annat Debby som har haft båten där i 8 år. Hon kunde ge oss många bra tips. Men bäst var, att det fanns en vanlig ort på gångavstånd utanför marinan. Här var det trevlig att vandra omkring, handla på marknaden eller sitta på uteserveringen. Självklart kollade vi även på Varadero och dess fantastiska stränder. 20 km av vit sandstrand och havet i en färg, som annars bara finns på foto. Vi blev mycket fascinerat av alla olika slags fordon som rörde sig på vägarna. Från hästskjuts, alla de gamla amerikanska bilar till Lada och Moskvich och även många nya bilmodeller.

Den 13. april kastade vi åter loss för att ta oss till sista planerade mål i Cuba; Havanna. Det vill säger till Marina Hemingway, som ligger lite väster om Havanna. Sträckan var inte lång och skulle ha klarats av över en natt, vid fin vind vill säga. Nu fick vi bara svag vind under natten och sedan blev det vind från syd. I östra utkanten mötte vi på morgonen på ett otal små fiskebåtar och fick väja för både de och fiskeredskapen. Lite senare under förmiddagen gjorde vi så bekantskap med golfströmmen. Oj då, golfströmmen och vinden emot, då behövs nästan ett mirakel för att ta sig fram. Vi gjorde fin fart genom vatten mot VSV, men så fort vinden avtog, tog oss golfströmmen mot NO. Vi hann fram till marinainfarten vid solnedgången och i resterande dagsljus tog vi oss till inklareringskajen. Klareringen gick smidig och när de såg katten skippade de hunden denna gången. Sedan fick vi vår plats i marinan. Marina Hemingway är som en liten stad, i ett antal kanaler ligger båtarna längs med kajen. Dessutom finns några hotell, affärer, möjlighet att växla pengar och restauranger. Och så finns massor med vakter som kolla varje steg man tar. Går man längs kajen för att handla eller hälsa på någon annan båt, rapporterar de till varann och centralen, att man är på väg. Ville man går till hotellen för att växla pengar, blev man frågade vart man var på väg. Hade man ryggsäck med sig när man lämnade marinan, skulle man först till tullen för att bli kollat.

Vi åkte med en av turistbussarna till Havanna, då fick vi samtidig en liten guidning. Vi hoppade av bussen där vi tyckte det såg intressant ut och strosade omkring på egen hand. De gamla husen är roliga att se på, men framförallt är det nog atmosfären i den trång bebodda gamla staden, som gör den speciell. Varje utrymme är utnyttjat. Tyvärr fick vi inte går in på någon bakgård. Vi gjorde långa promenader genom staden under tre dagar och det fanns alltid något nytt att se. En gång kom vi till något slags byggvaruhus, allt fanns att köpa för CUC. En handdukshållare, alltså en stång man skruvar fast på väggen, kostade omräknad ca en månadslön för en vanlig arbetare. Människorna är mycket trevliga av sig och när vi rörde oss i områden, där det inte fanns andra turister, blev de alltid glad. En gång råkade vi passerar vid en öppen lägenhetsdörr, där det låg bananer och några andra grönsaker till försäljning. Vilket är förbjuden så klart, då staten kontrollerar all försäljning. Men vi köpte i alla fall bananer för några CUC och de blev mer än glad för det. När vi promenerade omkring fick Rolf alltid en massa erbjudanden från kvinnor. Ett helt vanlig sätt att dryga ut familjens inkomst.

Transportmedel fanns det lite att välja bland: turistbussar, linjebussar (alltid proppfullt), taxi, svarttaxi och så kunde man lifta. En gång åkte vi hem med en 1955 års Plymouth (hoppas det stavas så). Chauffören körde bara sidogator och var mycket nervös vid varje polisbil.

För övrigt rörde vi oss en del utanför marinan, där det fanns ett samhälle. En dag fick vi skjuts av Norman från Kanada, som ligger med sin motoryacht i marinan. Vi skulle till svenska ambassaden och be de om hjälp för att kunna deklarerar. Vi lyckades inte att hitta något ställe, där det var möjligt i Havanna. Det finns visserligen internet men vi kunde inte använda vår egen dator och inte heller installerar våra ID på en av deras datorer. Det gick inte så bra med internet på ambassaden heller, men vi fick ringa skattemyndigheten och be om uppskov.

En kväll när vi fördrev tiden med att sitta i sittbrunn, kom så en bil farandes. Det var inga Cubaner så Rolf vinkade de spontant ombord. Vi var tacksam för varje möte och samtal nu. Det visade sig att Gerd (ett manligt namn i Tyskland) var ute med son och svärmor för att titta på båtarna. Han kom så gärna ombord och kollade på vårt lilla rike. Han jobbar på tyska ambassaden med ekonomin och drömmar själv om att segla någon gång i framtiden. Hans hustru är från Mexico och vi blev för följande kväll bjuden på mexikanskt mat hemma hos dem. Gerd och Maritza samt sonen Kai plockade upp oss på kvällen och körde oss till deras lägenhet i "Club Habana". Där bor bara icke-Cubaner i fantastiskt fina lägenheter som är byggd runt den legendariska "Club Habana", där alltså en gång i tiden det berömda cubanska rum destillerades. Vi fick en liten guidning över området, helt fantastiskt. I lägenheten väntade Kai med mamma Maritza och hennes mamma Lourdes från Mexico på oss. Lourdes bjöd oss på Quesadillas. Ett tortillabröd fylld med olika godsaker som var helt underbart. Lourdes brukar släpa dessa tortillas med sig, när hon har varit hem för att hälsa på familjen. Vi hade en mycket trevlig kväll och Gerd skjutsade oss åter hem i sin bil. Spontana möten brukar alltid bli de bästa.

Vi hade gärna velat segla av nu men vädret höll oss kvar en vecka längre i marinan än vi gillade. Varje dag skådade vi de enorma vågorna utanför, när 25 knops vind och golfströmmen krockade med varann. Det är såna ögonblick man börjar blir otålig. En besättning från USA började bli utan pengar och sålde sin generator för att klara av marinaräkningen och Rom-begäret. Och sedan närmade sig 1. maj med alla dess pompösa firanden. Vi bestämde att segla den 30. april. Vinden höll fortfarande samma riktning, rakt emot golfströmmen, men på morgonen var den lite svagare och vi skulle hinna ut på djupt vatten innan helvetet bröt lös. Vi klarerade ut utan några problem och även nu skippade de hunden, han kanske inte tålde katter, vem vet. När vi så seglade i väg såg de länge efter oss. Många av Cubanerna skulle nog vara glad för en bråkdel av vår frihet.

Cuba väckte många olika känslor. Jag själv är jo från före detta Östtyskland och Rolf har under ett antal år sett hur det fungerar i öst. Men vi var inte förberedd, att det skulle ge oss så många upprörda känslor. Plötsligen var man åter mitt i detta kommunistiska helvetet av total kontroll. Vi fick inte ta datorn i land, men när ingen såg, visade vi de som var intresserade. Läkarna hade alltid möjlighet att komma ombord för att kolla Rolfs hälsa. Vi satt många timmar med olika personer och pratade om våra och deras liv. Alla sade de, att de vill bli mycket gammal, så de får uppleva förändringarna. Cuba är ett fattigt land och förra årets orkansäsong blev ett mycket hård slag. När människorna berättade om det, började de nästan gråta och sa att de hoppas aldrig mer behöver upplever det igen. Vi såg många förstörda hus och fabriker. Vad hjälper det om staten brukar bygga upp nya hus, när staten nu inte har några pengar. En ung kvinna som nyss hade fått barn berättade, att det inte fanns vatten på sjukhuset så hon kunde duscha. Hennes familj fick ta med sig vatten dit till henne. Visst, utbildning och sjukvård är gratis, men vilken nivå håller den, när det gäller vanlig folk. För turister finns överallt speciella apoteken och sjukhus. En vakt smög en kväll ner till oss i båten, efter vi bjöd in honom. Han hade jobbat i många år som vakt och aldrig sett en båt inifrån. Innan vi for till Cuba hade vi köpt lite småsaker som tvål, pennor, schampo, tandkräm och liknande. Det kändes bra att kunna ge dessa små presenter. Fast ibland fick man känslan att man inte riktig visste var man skulle börja. Behovet var så stort.

Enligt rapporter vi fick av andra seglare, är det betydligt friare att segla på södra kusten av Cuba.

Ändå, Cuba ett fint land med mycket trevliga människor.